Inte som man tänkt sig.
Jag tänker vara ärlig om sådant som andra kanske inte vågar prata om? Men jag känner att jag behöver skriva av mig. Ja det här med att bli mamma, det är det bästa som har hänt mig, jag älskar självklart min dotter och ångrar henne inte. Dock är det också något av det jobbigaste som har hänt mig och det finns dagar när jag känner att det var lättare förut.
Att bli förälder är en omställning för alla med nya krav som tillkommer, men att vara förälder till en förtidigt född flicka är nog ännu mer krävande framförallt tär det på psyket. Det är hela tiden ständig oro allt från hur hon växer till hur hon utvecklas, det är extremt påfrestande att hela tiden behöva fråga sig om något är normalt eller har hon blivit skadad?
Vi fick en tuff start och medan vi låg på Neo gick jag nog på någotslags överlevnadsmode, så alla känslor har nog kommit efteråt. De flesta dagar tittar jag på min dotter och känner en enorm kärlek och stolthet över det hon tagit sig igenom, medan jag andra dagar ständigt påminns om allt det jobbiga och känner en likgiltighet inför mitt barn. Nu är det snart 6 månader sen min flicka kom till världen och jag har inte kommit över det, kommer nog sitta kvar i mig länge.
Vår sköterska på BVC sa till mig för ett tag sen att snart kommer du nog inte tänka på att Cornelia föddes förtidigt, men hon har fel jag kommer nog alltid bli påmind speciellt varje födelsedag spelar nog ingen roll om hon blir 1 år eller 30 med egna barn. Det som förändras med tiden blir nog förmågan att känna acceptans inför hur vår relation började.
Att bli förälder är en omställning för alla med nya krav som tillkommer, men att vara förälder till en förtidigt född flicka är nog ännu mer krävande framförallt tär det på psyket. Det är hela tiden ständig oro allt från hur hon växer till hur hon utvecklas, det är extremt påfrestande att hela tiden behöva fråga sig om något är normalt eller har hon blivit skadad?
Vi fick en tuff start och medan vi låg på Neo gick jag nog på någotslags överlevnadsmode, så alla känslor har nog kommit efteråt. De flesta dagar tittar jag på min dotter och känner en enorm kärlek och stolthet över det hon tagit sig igenom, medan jag andra dagar ständigt påminns om allt det jobbiga och känner en likgiltighet inför mitt barn. Nu är det snart 6 månader sen min flicka kom till världen och jag har inte kommit över det, kommer nog sitta kvar i mig länge.
Vår sköterska på BVC sa till mig för ett tag sen att snart kommer du nog inte tänka på att Cornelia föddes förtidigt, men hon har fel jag kommer nog alltid bli påmind speciellt varje födelsedag spelar nog ingen roll om hon blir 1 år eller 30 med egna barn. Det som förändras med tiden blir nog förmågan att känna acceptans inför hur vår relation började.
Kommentarer
Trackback
