Förlossningsberättelse
Allting började egentligen den 4 september då jag hade ett vanligt besök hos mödravården inbokat. Min barnmorska upptäckte då att jag hade högtblodtryck och läckte protein i urinet.
Hon sickade mig till bedömningsmottagningen på akademiskasjukhuset där jag blev inlagd och diagnoserad med havandeskapsförgiftning.
På bb låg jag i fyra dagar och det ända jag fick veta där var att jag inte skulle få gå till v.40 men hur länge de skulle lyckas hålla mig kunde dem inte säga. Natten till söndagen hade jag gått upp 2 kg i bara vätska och började få regelbunda värkar.
Personalen på bb bestämde då att det var dags att åka ner till förlossningen där dem gjorde bedömningen att dem skulle snitta mig pågrund av att bebisens hjärtljud dippade under värkarna. Man planerade att göra snittet inom de närmsta timmarna eventuellt dagen efter. Det var planen fram tills mina reflexer började spöka och jag verkade gå in i det värsta stadiet av havandeskapsförgiftning då mamman riskerar att få kramper som kan leda till skador på hjärnan.
Jag vart akutsnittad inom den närmsta timmen. Ut kom då Cornelia som var i vecka 32 och hon gallskrek verkligen, var nog missnöjd med att få lämna magen men det var det finaste skrik jag någonsin hört. Cornelia vårdades i kuvös i 3 dygn och solades för gulsot i 1 dygn. Efter det kunde hon bo tillsammans med oss och sova i vår säng på vårt rum på neonatalavdelningen. Hon sondmatades helt till en början, men började snabbt ta nappflaska. Vi var kvar på neo i 3 veckor, nu är vi hemma och allt har gått så bra hittils (evigt tacksam).
Hon sickade mig till bedömningsmottagningen på akademiskasjukhuset där jag blev inlagd och diagnoserad med havandeskapsförgiftning.
På bb låg jag i fyra dagar och det ända jag fick veta där var att jag inte skulle få gå till v.40 men hur länge de skulle lyckas hålla mig kunde dem inte säga. Natten till söndagen hade jag gått upp 2 kg i bara vätska och började få regelbunda värkar.
Personalen på bb bestämde då att det var dags att åka ner till förlossningen där dem gjorde bedömningen att dem skulle snitta mig pågrund av att bebisens hjärtljud dippade under värkarna. Man planerade att göra snittet inom de närmsta timmarna eventuellt dagen efter. Det var planen fram tills mina reflexer började spöka och jag verkade gå in i det värsta stadiet av havandeskapsförgiftning då mamman riskerar att få kramper som kan leda till skador på hjärnan.
Jag vart akutsnittad inom den närmsta timmen. Ut kom då Cornelia som var i vecka 32 och hon gallskrek verkligen, var nog missnöjd med att få lämna magen men det var det finaste skrik jag någonsin hört. Cornelia vårdades i kuvös i 3 dygn och solades för gulsot i 1 dygn. Efter det kunde hon bo tillsammans med oss och sova i vår säng på vårt rum på neonatalavdelningen. Hon sondmatades helt till en början, men började snabbt ta nappflaska. Vi var kvar på neo i 3 veckor, nu är vi hemma och allt har gått så bra hittils (evigt tacksam).
Kommentarer
Trackback
