juliahedstrom

Idag har vi varit till ögonläkaren med Cornelia, då jag hade fått för mig att det var något konstigt med hennes vänstra öga. Allting såg bra ut så det var väldigt skönt, men det är väldigt jobbigt att jag blivit hypokondriker när det gäller min dotter.

Att få barn förtidigt var nog det största traumat jag varit med om och jag vet inte hur det är för föräldrar som fått sina barn i vanlig tid, men jag är ständigt orolig. Får alltid för mig att något är fel med Cornelia eftersom jag är medveten om de risker förtidigt födda barn möter. För ett tag sedan funderade jag på om hörseln var dålig eftersom hon inte alltid reagerar på ljud, men nej hörseln var perfekt och nu det här med ögat..

Vet inte hur många gånger jag varit hos läkaren med Cornelia och det har ju aldrig varit något "fel", men tankarna hos mig finns alltid där.. Ush måste försöka slappna av innan jag blir helt knäckt, njuter inte alls av att ha en bebis vill bara att Cornelia ska bli äldre så att jag verkligen kan se framför mig att hon faktiskt mår så bra som alla säger..

Allting började egentligen den 4 september då jag hade ett vanligt besök hos mödravården inbokat. Min barnmorska upptäckte då att jag hade högtblodtryck och läckte protein i urinet.

Hon sickade mig till bedömningsmottagningen på akademiskasjukhuset där jag blev inlagd och diagnoserad med havandeskapsförgiftning.

På bb låg jag i fyra dagar och det ända jag fick veta där var att jag inte skulle få gå till v.40 men hur länge de skulle lyckas hålla mig kunde dem inte säga. Natten till söndagen hade jag gått upp 2 kg i bara vätska och började få regelbunda värkar.

Personalen på bb bestämde då att det var dags att åka ner till förlossningen där dem gjorde bedömningen att dem skulle snitta mig pågrund av att bebisens hjärtljud dippade under värkarna. Man planerade att göra snittet inom de närmsta timmarna eventuellt dagen efter. Det var planen fram tills mina reflexer började spöka och jag verkade gå in i det värsta stadiet av havandeskapsförgiftning då mamman riskerar att få kramper som kan leda till skador på hjärnan.

Jag vart akutsnittad inom den närmsta timmen. Ut kom då Cornelia som var i vecka 32 och hon gallskrek verkligen, var nog missnöjd med att få lämna magen men det var det finaste skrik jag någonsin hört. Cornelia vårdades i kuvös i 3 dygn och solades för gulsot i 1 dygn. Efter det kunde hon bo tillsammans med oss och sova i vår säng på vårt rum på neonatalavdelningen. Hon sondmatades helt till en början, men började snabbt ta nappflaska. Vi var kvar på neo i 3 veckor, nu är vi hemma och allt har gått så bra hittils (evigt tacksam).

David har jobbat idag, så jag och Cornelia har spenderat dagen med Elina och William. William hade blivit så stor sen jag såg honom sist, log hela tiden och var jätte härlig!

Nu har dem iallafall precis åkt och jag och Cornelia ska kurera oss här hemma till Davids mamma kommer på besök ikväll.

Dagen har spenderats på neo eftersom Cornelia skulle få sin första vaccination. Egentligen blir man ju inte vaccinerat förrän runt 2-3 månaders ålder, men barn som är födda förtidigt får alltid 2 sprutor extra för att vara på den säkra sidan.

 

Cornelia var iallafall jätteduktig, hon skrek när dem väl stack henne men så fort de var klara och hon fick komma upp gick det jätte bra. Just nu ligger hon och sover så antar att hon är slut efter den stora dagen.

 

Förutom det har jag spenderat dagen med mycket tankar om min vikt, gick upp 18 kg med Cornelia och har gått ner 10 kg nu. De sista 8 kilona verkar inte vilja ramla av, men jag får väl kämpa hårdare och börja träna. När jag tittar på gamla bilder inser jag hur smal och fin man egentligen var och då tyckte jag att jag var mullig, antar att man kan va väldigt blind för stunden.

Ibland blir jag bara så trött på allt, i 2 hela dagar nu har jag mått ur illa och varit på gränsen till att spy flera gånger plus att mitt höga blodtryck vägrar ge sig så jag har yrsel mer eller mindre konstant.

Idag har jag också haft skakningar så har seriöst funderat flera gånger på att åka in akut. Förstår inte att det aldrig ska ge sig, har mer besvär efter graviditeten än jag hade i början under de veckor man "ska" må dåligt. Så när jag läser gravidbloggar som det klagas på lite illamående, bristningar, foglossning m.m så blir jag lite sur.

Folk verkar inte förstå ibland att saker kunde varit mycket värre, jag kommer kanske behöva dras med mitt höga blodtryck hela livet eftersom det inte vill dra sig tillbaka efter graviditeten och jag är bara 20 år. Efter allt som vi har gått igenom de senaste månaderna försöker jag ändå vara positiv och tacksam (även om det är svårt) för vi överlevde faktiskt. Hade samma sak hänt längre bak i tiden hade både jag och Cornelia antagligen inte varit i livet idag, men ibland måste jag också få klaga.

Idag är jag och Cornelia ensamma då David jobbar dygn, just nu ligger Cornelia och sover på min mage medan tvn är på. Ska snart ställa mig och kocka välling, det är mycket som ska förberedas när man inte ammar. 

 

Min dotter heter Cornelia och är född den 8 september 2013, så hon är precis två månader gammal. Det som är speciellt med Cornelia är att hon är född i slutet av gravidvecka 32, så hon är två månader tidig och är idag egentligen bara 5 dagar gammal då hon var beräknad till den 6 november. På något sätt har jag föreställt mig att bloggen är lite för min skull också eftersom den kan underlätta i framtiden när jag vill "komma" tillbaka till tiden Cornelia var liten.